Temporär invalid

(Skriven 15 sep 2002)

Cyklade till stan efter jobbet i fredags för att träffa en kompis. Hade kanske 100 meter kvar av min cykeltur när jag åkte förbi en taxibil som stod parkerad.
När jag var bredvid den träffades jag av något hårt.
Jag kände en plötslig smärta, vinglade till, välte av cykeln och mötte asfalten med höften. Chauffören hade slängt upp dörren på mig.
Fick ur mig en massa svordomar medan jag reste mig upp och kände efter om det gjorde ont någonstans. Lokaliserade snabbt en bultande smärta i lillfingret.

Killen i bilen hoppade ut och började oja sig medan jag muttrande granskade mitt finger som sakta men säkert växte sig större och större framför mina ögon. Han blev förskräckt och började febrilt leta efter ett plåster trots att det inte blödde.
Jag sa att det inte behövdes något plåster, men det struntade han i och övergick till att leta i bakluckan. När han inte hittade något erbjöd han sig att gå till apoteket.
Sa en gång till att det inte behövdes.
Jag rörde prövande på fingret, alla leder verkade fungera. Han böjde också på fingret och sa att det antagligen inte var brutet. Plåstertankarna hade han fortfarande inte släppt och hittade till slut en servett som han virade runt fingret. Efter tio minuters ojande, ursäkter och plåsterletande gick jag därifrån.

När jag kom hem undersökte jag mitt stackars finger som hade svullnat upp ännu mer och antagit en fin blålila färg. Funderade på om det behövde göra väldigt ont när man bryter något, vad visste jag, jag hade aldrig brutit något, så jag ringde mamma.

”Ja det är Marita?”
”Hej, hur vet man om nåt är brutet?”

Mycket smidig fras att inleda ett samtal med måste jag säga. Min mor blev alldeles till sig och tyckte sedan att jag skulle åka och få det kollat.
”Men jag ska på bio om en timme...”
Jag vet vad som ska prioriteras.

Hon tyckte att jag gott kunde ringa till sjukvårdsupplysningen åtminstone, vilket jag också hade tänkt, och gjorde det. Sjukvårdsupplysningstanten trodde inte att det var brutet, så jag gick på bio.

En korridorskompis undrade sedan vad som hänt. När jag berättat klart frågade hon:
”Var han svensk eller?”
”Nä, det var en invandrare”
”Jaha, ok... ja, man har ju en del fördomar...”

Jaha???? För det vet ju gemene man att alla invandrare slänger upp bildörrar på förbipasserande? Frågade aldrig vart hon hade fått det ifrån, tyvärr.

Gick nog miste om en intressant utläggning där.

Vän till familjen

(Skriven 30 aug 2002)

I början av förrförra veckan ringde mamma och undrade om jag kunde och ville vara katt- och husvakt under helgen eftersom de skulle åka och hälsa på min kusin ett par dagar. Jo då, det skulle gå bra tyckte jag.
En dag senare ringde en kompis och undrade om hon och jag skulle gå på göteborgskalaset den helgen vilket verkade mer lockande än att sitta ensam i ett hus uppe i skogen. Jag meddelade därför min mor att jag skulle supa med min kompis istället.
Nästa dag ringde min vän igen och sa att hon var deprimerad och att det kanske skulle hålla i sig under helgen också. Hon antog att hon inte skulle vara ett så trevligt sällskap då och troligtvis helst ville vara ensam. Så hon föreslog att jag skulle åka hemhem istället.
Återigen ringde jag min mamma och sa att jag ändrat mig.
Hon sa att hon då hade ringt P-A, en gammal vän till familjen på ca 70 år, och bett honom ställa sin bil hos oss för att ge sken av att det befann sig folk i huset.
Det var för sent på kvällen för att hon skulle ringa honom och meddela att det inte behövdes, så jag fick hans nummer istället.

Väl hemmahemma ringde jag ovan nämnd några gånger men fick inte tag på honom. Brydde mig inte om det till slut, tänkte att han får väl komma ändå. Dagen gick, det blev kväll och han hade fortfarande inte kommit. Antog då att han skulle komma dagen därpå istället.
Vid halvniotiden hörde jag att det knackade på dörren. Gick ut och fann P-A i hallen som släppt in sig själv. ”Jaha, är du hemma du? Trodde jag inte... men det var kul att se dig!” sa han och klappade mig på axeln.
När vi hade avklarat alla artiga standardfraser man alltid utbyter, trots att man oftast egentligen inte bryr sig om svaren, frågade han vad jag gjorde. Svarade att jag inte gjorde något särskilt, slötittade på TV medan jag åt. Han sa nåt om att han kunde ju titta efter vad det var jag kollade på, stegade in i vardagsrummet samtidigt som han frågade om jag hade nåt emot det. Kunde ju inte köra ut honom bara sådär, så visst, det gick bra.

”Har du varit och badat idag?” frågade han.
”Nä”
”Om jag hade haft med mig mina badkläder kunde vi ju ha åkt och badat”

Satt sedan och fånstirrade på TVn medan en pinsam tystnad växte sig större. Jag petade i mig maten. När det var gjort frågade han:
”Är du mätt nu?”
”Jo då”
”Ska vi åka och bada då?”
”Jaha? Men du hade ju inga badkläder med dig?”
”Nä, men vi kan åka hem till mig och hämta dem”
”Tja, ok, varför inte...”
Och så blev det.

Väl hemma igen:
”Har du något kaffe att bjuda på nu då?”
”Jo, det finns väl. Men då får du koka själv i så fall, dricker inte kaffe så ofta. Har inte så stor koll på kaffekokaren” sa gästvänliga jag.
”Jaja... men nåt har du säkert att bjuda på”
”Jo... det finns säkert”
Han följde med in.
När jag började undersöka kaffekokaren sa han att det skulle bli för bökigt. Kände att jag var tvungen att bjuda på nåt, så jag satte på tevatten istället. Han frågade om jag kanske hellre ville vara ensam.
Det ville jag, men det kändes för oartigt att säga att han skulle gå. Så jag fick ur mig att det inte spelade så stor roll om han stannade eller inte.
Han stannade.
TVn slogs på där nån film visades. Samma obekväma tystnad som förut uppstod.
Satt och hoppades på att han skulle dricka upp sitt te fort som bara den och sen gå.

När han äntligen var färdigdrucken gick han ut i köket med koppen, jag gick bort till katten som låg i soffan. Han kom tillbaka, jag rätade på mig, han klev fram mot mig och ställde sig nära. Obehagligt nära. Han tog tag om mina överarmar, tryckte till lite lätt, log och sa:
”Du är inte rädd för att vara ensam nu då? Jag kanske ska stanna hela natten?”
Fick en smärre chock, blev stel och plötsligt medveten om att jag inte kunde backa för soffan och ett bord var i vägen.
”Eh, nej, jag klarar mig så bra så...” hasplade jag ur mig.
Han släppte taget om mina armar och placerade ena handen runt min midja och lät den vara kvar där. Var fortfarande i chocktillstånd och kunde inte röra mig. Förmådde mig till slut att vrida på mig lite så att handen gled undan.
”Ja du har ju katten” sa han.
”Mmm, den håller mig sällskap”
P-A fick äntligen för sig att gå.
”Vi kanske ses i morgon om jag kommer förbi och hämtar bilen”
”Mhm...”
”Ha det så bra då så ses vi”
”Desamma” pressade jag ur mig av ren reflex och hoppades på att han skulle bli överkörd på vägen hem.

Efter han gått fick jag ett stort behov av att berätta för någon så fort som möjligt. Kastade mig på telefonen och ringde person nummer ett. Hennes pojkvän svarade och sa att min kompis jobbade.
Ringde person nummer två. Hon svarade inte.
Person nummer tre kunde jag inte ringa eftersom hennes föräldrar trodde att hon var med mig då.
Person nummer fyra, min bror, kände jag inte för att prata med just då.
Person nummer fem ville jag inte ringa då jag på ett ungefär visste hur han skulle reagera, och det var inte den sortens reaktion jag behövde eller ville höra just då.

Var ändå tvungen att få ut det på något sätt så jag satte mig och skrev ner alltihop. När jag var klar med det visste jag inte vad jag skulle göra.
Försökte läsa en bok. Det gick bra.
I tio sekunder.
Längre än så kunde jag inte koncentrera mig. Plugga var det inte tal om. Klappa katten var för stillsamt.
Hade gått ut och huggit ved i brist på annat om det hade varit ljust.
Men det var det inte, så helt logiskt satte jag på musik på hög volym och började diska frenetiskt så skummet yrde. Sen var det var ingen idé att försöka sig på något, så jag gick och lade mig istället.
Som om jag skulle kunna sova efter det där. Lyckades ändå till slut på något vis.

Morgonen därpå lät jag inte dörren stå öppen som jag brukar efter att ha ropat på katterna. Var inte så sugen på att P-A skulle kliva in helt plötsligt. Han kom efter ett par timmar för att hämta bilen. Vi pratade lite grann helt vanligt som om ingenting hänt. Efter en stund frågade han:
”Så hur var natten?”
”Eh... den var... öh... mörk” var det enda jag kom på då jag inte visste vad jag skulle säga.
Han skrattade till och sa: ”men du släckte väl inte alla lampor?”
”Jo, det gjorde jag. Helt svart var det. Jag är inte mörkrädd, jag klarade mig så fint så”
”Jaha... ja, jag skulle ju ha kunnat stanna hos dig hela natten. Men det kanske var lika bra att jag inte gjorde det, annars vet man inte vad som skulle ha hänt”
Visste inte vad jag skulle säga så jag teg. Blev om möjligt ännu mer äcklad av honom efter den repliken.
”Ska du följa med och bada?” hade han sedan mage att fråga.
”Nä, inte idag” sa jag korthugget.
”Nähä... jaja... jag åker och badar i alla fall”
”Mhm...”

Strax efter han gått fick jag tag på person nummer tre. Hon blev äcklad, och föreslog att jag skulle glömma bort hela händelsen. Lydde inte det rådet, tror inte att det är bra att medvetet förtränga massa händelser.
Det är hennes sätt att ta itu med saker. Jag ältar tills det är färdigältat.
Pratade senare med min bror som blev fly förbannad när han insåg att jag inte skämtade. Nämnde att min fasters man skulle skjutsa mig till tåget. Min bror sa då: ”vi får väl se om han också stöter på dig, haha!”. För en kort sekund blev jag nästan orolig att han skulle det, man vet ju uppenbarligen inte hur folk är.

När jag äntligen var på väg till tåget sa jag till min fasters man att P-A hade varit och ställt sin bil hos oss.
”Jaha, så det var hans bil? Såg den igår och tänkte att det kanske var nån friare till dig” skrockade han, buffade på mig med armbågen och flinade.
Den kommentaren kunde inte ha kommit olägligare. Jag log ansträngt tillbaks och fick ur mig nåt nekande som svar.

Väl hemma i Göteborg ringde jag person nummer två som reagerade ungefär som den tredje personen och hakade hjälplöst upp sig på meningen ”Så gör man bara inte! Usch... man...man gör inte så!”.
Märkte att jag inte skakade längre när jag återgav min helg så jag beslöt att det var dags för person nummer fem att ta del av det hela.
Var glad att jag inte ringde honom den där kvällen för han reagerade så som jag hade förutspått: med högt skratt, kommentarer och frågor som jag inte tror någon annan skulle ha fällt resp. ställt.

”Så hur ser han ut då? Är han fräsch?”
”Vad har han för bil?”
Medkännande som han var började han nynna ”love is in the air” när jag kom till att det uppstått en pinsam tystnad. När jag efter några om och men var klar och han hade skrattat lite till och nånstans faktiskt sagt att det var vidrigt, bad han att jag skulle berätta en gång till.
”Varför då? Har du redan glömt bort allt?”
”Njae...” sa han tveksamt.
”En bra film vill man ju se en gång till!” utbrast han sedan förtjust.

Nåja, vad ska man göra? Fick ju skratta i alla fall, aldrig fel.Nästa dag fick jag äntligen tag på person nummer ett som jag velat prata med hela tiden. Hennes reaktion var också som jag väntat mig, men lite mer vad som anses normalt till skillnad från den femte personen.
Liksom min bror blev hon arg och ville skada den jäveln fysiskt. Hon tyckte även att jag inte skulle ha följt med och badat.
Men det kändes aldrig som att det var på väg att hända nåt, kunde aldrig för mitt liv tro att han skulle stöta på mig, det var helt osannolikt och fanns inte som en risk.

En sjätte person fick också ta del av händelsen. Hennes reaktion när jag sagt att en vän till familjen stött på mig var:
”Va?!? Varför då?”
Kort paus.
”Oj! Det där lät ju inte så bra, jag menade inte SÅ... eh, förlåt... men... men... varför då??”

Denne obehaglige P-A är en av pappas äldste och bästa vänner, han har sett mig växa upp och har umgåtts med oss så länge jag kan minnas. Han kunde väl försökt sig på nån i sin egen generation eller åtminstone den stackaren han har sällskap med för tillfället istället för att stöta på sin väns dotter.
Tack vare honom kommer jag aldrig kunna känna mig trygg nästa gång jag är ensam hemmahemma.

Min deprimerade kompis sa följande när hon föreslog att jag skulle hemhem: ”det kanske är lika bra att du åker så inte din helg blir förstörd”

Livet är fullt av ironi.

Dumkänsla (igen)

(Skriven 17 aug 2002)

Återigen har jag lyckats med konststycket att göra bort mig sådär lite lagom, i det här fallet skonsamt. Händer väl lite för ofta kanske, men det blir ju desto roligare för omgivningen, och det kan jag väl bjuda på. (Som om jag har nåt val).

En vän till mig, som inte heller är smidigheten personifierad, fällde en gång kommentaren ”...men det var ju inte så farligt ändå. Alltid när jag gör bort mig tänker jag: jaja, vad jag än gör så blir jag aldrig värre än Silja i alla fall!” Det var ju... ja jag vet inte.
Hennes kille sa till henne häromdan: ”egentligen är du väldigt intelligent men du döljer det fruktansvärt bra” Ha, där fick hon.
Nåja.
Nu ska jag komma till saken.

Telefonen ringde häromdan, kikade på nummerpresentatören och såg att det var min bror. När jag vet vem det är som ringer så svarar jag sällan på ett vad som anses normalt sätt.
Den här gången blev det att jag glatt svarade ”[frrrrrrr]” (alltså fonetiskt för hur telefonen låter).
Tystnad.
-Hallå? hördes någon till slut försiktigt säga.
-Eh... du är inte min bror...
-Nä...
Jag hörde ganska direkt att det var en av de som han bor ihop med som jag visserligen har pratat med en del, men jag kan inte påstå att vi känner varann.
-Jag håller på och gå igenom min nummerpresentatör för att hitta ett nummer.
-Jaha...
-Ja, ehm... ja... jag ska väl inte störa mer då... så hejdå...
-Du störde inte... hej hej...

Hmm... ibland är de där nummerpresentatörerna inte så bra att ha. Jäkla teknik.

IQ-befriade fjortisar och andra knepiga människor

(Skriven 16 jun 2002)

Ringde min käre broder för någon dag sen och pratade om både det ena och det andra, bland annat förtäljde han om en rolig händelse hans kompis var med om.
Hans kompis, vi kan för enkelhetens skull kalla honom Svante eftersom han heter det, sjunger i ett hårdrocksband som för ett tag sen uppträdde på en liten lokal ”festival”. En vän till Svante var där och filmade det hela. När de hade dundrat och brölat klart fortsatte de kvällen med att förtära alkohol. De vinglade ut på stadens gator och killen med kameran gick och filmade.

En liten fjortisbrud, som antagligen var full efter att ha druckit en lättöl, dök plötsligt upp i bild och började prata en massa skit om ingenting:
*fnitter* ”är ni från TV4?” *tihitihi* ”Jag är Pamela Andersson” (mer fnitter och började dra i dragkedjan på sin tröja) ”Men ÅÅÅÅHHHH!!!! Har du en tatueeeeeering!!!!!” pep hon förtjust i äkta fjortisfalsett och pekade på killen med kameran. ”Det är såååå cooooolt med tatueringar!! Du kommer inte från Arvika va? Det kan du ju inte göra för det är inga coola typer som bor här!!!” *mer fjortisfnitter* ”den där kameran var väl inte billig?” fnittrade hon vidare och petade på den.

Så där malde hon på ett tag innan kamerakillen fick nog och sa:”ursäkta att jag är lite oartig, men är du tränad att vara sådär dum eller är det medfött?


Och så till de andra knepiga människorna.
I Linköping finns det en helt psykotisk kassörska som ”rättar till” alla varor. Vi kan ta en chipspåse som exempel. Om den är lite skrynklig så tar hon tag i hörnen och drar för att släta ut den.
Plastpåsar som innehåller frukt o.d. som inte är ihopknytna knyts ihop.
Det spelar absolut ingen som helst roll hur många som står i kö och tittar menande på armbandsur, suckar högt och byter tyngd från det ena benet till det andra för att verkligen markera hur länge de fått vänta för att hon ska få utlopp för sina pedantbehov.
Nänä, hon fortsätter maniskt att pilla ut hörn på påsar och släta ut skrynkligheter.

En kompis till mig har sommarjobb på SKANSKA där hon är delaktig i renoverande av lägenheter. I en av lägenheterna bor en kvinna som är psykiskt sjuk. Hon har bl.a. anklagat dem för att de stulit garn från henne.
När en av cheferna skulle dit i ett ärende kom han inte in i eftersom hon hade haft vänligheten att låsa överlåset. Chefen ringde på varpå hon öppnade brevinkastet och halvskrek:
”ni har stulit mitt garn!!!”
”vi har inte tagit något garn...”
*pang* (ljudet av brevinkast som slängs igen).

För att kunna dra avloppsledningar eller vad det nu var för något måste hål borras mellan lägenheterna. Hon har använt sitt hål till att kasta ner saker till grannen. Det var ju inte riktigt det som var tanken...
Hon brukar också hälla filmjölk på fönstren för att förhindra insyn.
Det kan tilläggas att hon bor på sjunde våningen. Undrar om det här var det första hon tänkte på eller om hon hade en hel lista med idéer att välja mellan innan hon bestämde sig för den här superba metoden?
Jag tror inte att hon mår riktigt som man ska. Men vad vet väl jag.

Full och sur

(Skriven 11 jun 2002)

Natten till söndagen förra veckan, eller natten innan matchen mot England, alltså den natt mellan lördagen den första juni och söndagen den andra juni (bara för att tydliggöra vilken natt det var, för det spelar visst roll enligt en gnällig person), vaknade jag av att telefonen ringde.
Famlade efter luren och fick ur mig ett nyvaket ”heeej?”

En kompis (K), hävde ur sig ett: ”ööööööööhhhhhhhhh......!!” och lät som om han hade struma. ”Jag väckte dig inte va?”
Jag (J): ”Nädå, inte alls...” (spydigt) ”Så vad har du gjort fram tills nu då?”
K: ”Druckit alkohol”, sa han korthugget med den väldigt mörka och entoniga röst han hade för tillfället och lät lite smått irriterad.

Vad tänkte jag på egentligen? Det var väl klart att HAN blev irriterad och sur när jag frågade vad han gjort när det var HAN som ringde och väckte MIG halvfem på morgonen.
Jag älskar logik.

K: ”A, just det... det var en kille som var redo att snitta mig om jag smekte hans pung. Men det är en lång historia.”
J: ”Jahaaa?? Oooookej...” Tänkte att det var säkrast att inte fråga något överhuvudtaget för han var rätt oberäknelig då.
K: ”Det är så jävla jobbigt nu alltså, jag får bara sova kanske fem timmar för sen ska jag sticka till några och titta på fotboll.”
J: ”Jaha. Usch då”, sa jag apatiskt och helt utan medkänsla.
K: ”Nä, om vi skulle ta och sova vidare...”
J: ”Men du har väl inte sovit än?”
K: ”Aha, ska du vara så här petig hela livet eller?” sa han och lät inte alls glad.
Riktigt sur faktiskt.
Allt vad ironi och sarkasm hette var som bortblåst.
Ungefär här kändes det som att om jag hade varit hos honom just då skulle det inte vara helt osannolikt att jag skulle befinna mig på, tja, kanske åtta olika platser samtidigt.
I svarta sopsäckar.
J: ”Ja, jag hade tänkt det”, svarade jag och nu lät jag kanske inte heller så glad. Fast jag vet inte riktigt. Och inte har jag något pålitligt vittne heller då denne var full och knappt minns att han ringt överhuvudtaget.
Så det står mitt ord mot, ja, mitt.
K: ”Jaha, ja efter att jag lagt på kommer jag aldrig att ringa dig mer.” Han var fortfarande sur, om möjligt ännu surare, och menade verkligen vad han sa.
J: ”Vad BRA, då var det problemet löst.” replikerade jag med ovänlig ton.
K: ”Mmm, hejdå.”
J: ”Gonatt?” försökte jag lite snällt.
K: ”HEJ DÅ.”

*klick*

Hmmm... Undrar varför han är singel?

Når inte fågelskiten

(Skriven 19 maj 2002)

Fick en trevlig överraskning en morgon för några dagar sen.
En, eller kanske två, fåglar hade utfört sina behov på mitt fönster. Kul.
Som om det inte räckte med att jag skulle jobba också.

Skulle inte ha stört mig så mycket om jag inte hade haft världens mest opraktiska fönster som inte går att tvätta på utsidan då det är ledat högst upp och öppnas utåt. Funderade på om jag skulle kunna nå brottsplatsen om jag vek ut mig (ja, jag vet hur det där lät, men orkar inte omformulera mig) genom balkongdörren (har en fransk balkong) som inte sitter särdeles långt från det attackerade fönstret.
Det gick inte.
Jag får helt enkelt gå upp till den som bor ovanför mig och fråga lite vänligt om jag månne kan få hänga ut genom hans/hennes fönster och om då denne person har lust att hålla mig i fötterna medans jag sanerar. Kanske är enklast att vänta på ett inte alltför ovanligt fenomen i den här stan, nämligen horisontellt regn.

Suck. Kunde inte fågeln ha flugit in och gjort det den gjorde på insidan istället?

Dröm: pingviner, bönor och stup

(Skriven 3 maj 2002)

Hade en konstig dröm för många år sen som har etsat sig fast i mitt minne. Drömmen lyder som följer:

Tänk dig en stor platå med en bredd på kanske 100 meter som avslutas med stup på båda sidor. På varje kant, ca två meter från stupet, stod människor respektive pingviner och kastade bönor på varandra. Om en böna hamnade en halvmeter från en pingvin/människa föll denne handlöst ner med ryggen före och landade i överdimensionerade stekpannor vars handtag hölls av jättar av något slag.

Jag fick en böna för nära mig och föll och föll och föll... jäklar vad det sög i magen. Vaknade av att jag låg med armar och ben utsträckta som ett X med suget kvar i magen. Mycket obehagligt.

Drömmar får mig inte helt osökt att tänka på sängar.
Så länge jag kan minnas har min säng varit placerad så att väggen var på min vänstra sida när jag låg på rygg. När det blev outhärdligt varmt om nätterna rullade jag ibland upp mot väggen som var kall och trevlig (den var inte isolerad plus att det fanns en vind bakom, därav kall vägg), och när väckarklockan började med sitt enerverande pippippippip... pippipippip... PIPPIPPIPPIP!!!!!!! på morgonen slängde jag ner vänsterarmen i riktning mot tortyrkällan för att få tyst på eländet.

När jag flyttade hemifrån blev det så att jag hade väggen på höger sida om mig när jag låg på rygg. Innan jag vande mig vid detta Nya Okända resulterade det i att jag var nära att flyga ur sängen några gånger och vränga min stackars vänsterarm i väggen.

Saker och ting under uppväxten sätter minsann sina spår.