Vän till familjen

(Skriven 30 aug 2002)

I början av förrförra veckan ringde mamma och undrade om jag kunde och ville vara katt- och husvakt under helgen eftersom de skulle åka och hälsa på min kusin ett par dagar. Jo då, det skulle gå bra tyckte jag.
En dag senare ringde en kompis och undrade om hon och jag skulle gå på göteborgskalaset den helgen vilket verkade mer lockande än att sitta ensam i ett hus uppe i skogen. Jag meddelade därför min mor att jag skulle supa med min kompis istället.
Nästa dag ringde min vän igen och sa att hon var deprimerad och att det kanske skulle hålla i sig under helgen också. Hon antog att hon inte skulle vara ett så trevligt sällskap då och troligtvis helst ville vara ensam. Så hon föreslog att jag skulle åka hemhem istället.
Återigen ringde jag min mamma och sa att jag ändrat mig.
Hon sa att hon då hade ringt P-A, en gammal vän till familjen på ca 70 år, och bett honom ställa sin bil hos oss för att ge sken av att det befann sig folk i huset.
Det var för sent på kvällen för att hon skulle ringa honom och meddela att det inte behövdes, så jag fick hans nummer istället.

Väl hemmahemma ringde jag ovan nämnd några gånger men fick inte tag på honom. Brydde mig inte om det till slut, tänkte att han får väl komma ändå. Dagen gick, det blev kväll och han hade fortfarande inte kommit. Antog då att han skulle komma dagen därpå istället.
Vid halvniotiden hörde jag att det knackade på dörren. Gick ut och fann P-A i hallen som släppt in sig själv. ”Jaha, är du hemma du? Trodde jag inte... men det var kul att se dig!” sa han och klappade mig på axeln.
När vi hade avklarat alla artiga standardfraser man alltid utbyter, trots att man oftast egentligen inte bryr sig om svaren, frågade han vad jag gjorde. Svarade att jag inte gjorde något särskilt, slötittade på TV medan jag åt. Han sa nåt om att han kunde ju titta efter vad det var jag kollade på, stegade in i vardagsrummet samtidigt som han frågade om jag hade nåt emot det. Kunde ju inte köra ut honom bara sådär, så visst, det gick bra.

”Har du varit och badat idag?” frågade han.
”Nä”
”Om jag hade haft med mig mina badkläder kunde vi ju ha åkt och badat”

Satt sedan och fånstirrade på TVn medan en pinsam tystnad växte sig större. Jag petade i mig maten. När det var gjort frågade han:
”Är du mätt nu?”
”Jo då”
”Ska vi åka och bada då?”
”Jaha? Men du hade ju inga badkläder med dig?”
”Nä, men vi kan åka hem till mig och hämta dem”
”Tja, ok, varför inte...”
Och så blev det.

Väl hemma igen:
”Har du något kaffe att bjuda på nu då?”
”Jo, det finns väl. Men då får du koka själv i så fall, dricker inte kaffe så ofta. Har inte så stor koll på kaffekokaren” sa gästvänliga jag.
”Jaja... men nåt har du säkert att bjuda på”
”Jo... det finns säkert”
Han följde med in.
När jag började undersöka kaffekokaren sa han att det skulle bli för bökigt. Kände att jag var tvungen att bjuda på nåt, så jag satte på tevatten istället. Han frågade om jag kanske hellre ville vara ensam.
Det ville jag, men det kändes för oartigt att säga att han skulle gå. Så jag fick ur mig att det inte spelade så stor roll om han stannade eller inte.
Han stannade.
TVn slogs på där nån film visades. Samma obekväma tystnad som förut uppstod.
Satt och hoppades på att han skulle dricka upp sitt te fort som bara den och sen gå.

När han äntligen var färdigdrucken gick han ut i köket med koppen, jag gick bort till katten som låg i soffan. Han kom tillbaka, jag rätade på mig, han klev fram mot mig och ställde sig nära. Obehagligt nära. Han tog tag om mina överarmar, tryckte till lite lätt, log och sa:
”Du är inte rädd för att vara ensam nu då? Jag kanske ska stanna hela natten?”
Fick en smärre chock, blev stel och plötsligt medveten om att jag inte kunde backa för soffan och ett bord var i vägen.
”Eh, nej, jag klarar mig så bra så...” hasplade jag ur mig.
Han släppte taget om mina armar och placerade ena handen runt min midja och lät den vara kvar där. Var fortfarande i chocktillstånd och kunde inte röra mig. Förmådde mig till slut att vrida på mig lite så att handen gled undan.
”Ja du har ju katten” sa han.
”Mmm, den håller mig sällskap”
P-A fick äntligen för sig att gå.
”Vi kanske ses i morgon om jag kommer förbi och hämtar bilen”
”Mhm...”
”Ha det så bra då så ses vi”
”Desamma” pressade jag ur mig av ren reflex och hoppades på att han skulle bli överkörd på vägen hem.

Efter han gått fick jag ett stort behov av att berätta för någon så fort som möjligt. Kastade mig på telefonen och ringde person nummer ett. Hennes pojkvän svarade och sa att min kompis jobbade.
Ringde person nummer två. Hon svarade inte.
Person nummer tre kunde jag inte ringa eftersom hennes föräldrar trodde att hon var med mig då.
Person nummer fyra, min bror, kände jag inte för att prata med just då.
Person nummer fem ville jag inte ringa då jag på ett ungefär visste hur han skulle reagera, och det var inte den sortens reaktion jag behövde eller ville höra just då.

Var ändå tvungen att få ut det på något sätt så jag satte mig och skrev ner alltihop. När jag var klar med det visste jag inte vad jag skulle göra.
Försökte läsa en bok. Det gick bra.
I tio sekunder.
Längre än så kunde jag inte koncentrera mig. Plugga var det inte tal om. Klappa katten var för stillsamt.
Hade gått ut och huggit ved i brist på annat om det hade varit ljust.
Men det var det inte, så helt logiskt satte jag på musik på hög volym och började diska frenetiskt så skummet yrde. Sen var det var ingen idé att försöka sig på något, så jag gick och lade mig istället.
Som om jag skulle kunna sova efter det där. Lyckades ändå till slut på något vis.

Morgonen därpå lät jag inte dörren stå öppen som jag brukar efter att ha ropat på katterna. Var inte så sugen på att P-A skulle kliva in helt plötsligt. Han kom efter ett par timmar för att hämta bilen. Vi pratade lite grann helt vanligt som om ingenting hänt. Efter en stund frågade han:
”Så hur var natten?”
”Eh... den var... öh... mörk” var det enda jag kom på då jag inte visste vad jag skulle säga.
Han skrattade till och sa: ”men du släckte väl inte alla lampor?”
”Jo, det gjorde jag. Helt svart var det. Jag är inte mörkrädd, jag klarade mig så fint så”
”Jaha... ja, jag skulle ju ha kunnat stanna hos dig hela natten. Men det kanske var lika bra att jag inte gjorde det, annars vet man inte vad som skulle ha hänt”
Visste inte vad jag skulle säga så jag teg. Blev om möjligt ännu mer äcklad av honom efter den repliken.
”Ska du följa med och bada?” hade han sedan mage att fråga.
”Nä, inte idag” sa jag korthugget.
”Nähä... jaja... jag åker och badar i alla fall”
”Mhm...”

Strax efter han gått fick jag tag på person nummer tre. Hon blev äcklad, och föreslog att jag skulle glömma bort hela händelsen. Lydde inte det rådet, tror inte att det är bra att medvetet förtränga massa händelser.
Det är hennes sätt att ta itu med saker. Jag ältar tills det är färdigältat.
Pratade senare med min bror som blev fly förbannad när han insåg att jag inte skämtade. Nämnde att min fasters man skulle skjutsa mig till tåget. Min bror sa då: ”vi får väl se om han också stöter på dig, haha!”. För en kort sekund blev jag nästan orolig att han skulle det, man vet ju uppenbarligen inte hur folk är.

När jag äntligen var på väg till tåget sa jag till min fasters man att P-A hade varit och ställt sin bil hos oss.
”Jaha, så det var hans bil? Såg den igår och tänkte att det kanske var nån friare till dig” skrockade han, buffade på mig med armbågen och flinade.
Den kommentaren kunde inte ha kommit olägligare. Jag log ansträngt tillbaks och fick ur mig nåt nekande som svar.

Väl hemma i Göteborg ringde jag person nummer två som reagerade ungefär som den tredje personen och hakade hjälplöst upp sig på meningen ”Så gör man bara inte! Usch... man...man gör inte så!”.
Märkte att jag inte skakade längre när jag återgav min helg så jag beslöt att det var dags för person nummer fem att ta del av det hela.
Var glad att jag inte ringde honom den där kvällen för han reagerade så som jag hade förutspått: med högt skratt, kommentarer och frågor som jag inte tror någon annan skulle ha fällt resp. ställt.

”Så hur ser han ut då? Är han fräsch?”
”Vad har han för bil?”
Medkännande som han var började han nynna ”love is in the air” när jag kom till att det uppstått en pinsam tystnad. När jag efter några om och men var klar och han hade skrattat lite till och nånstans faktiskt sagt att det var vidrigt, bad han att jag skulle berätta en gång till.
”Varför då? Har du redan glömt bort allt?”
”Njae...” sa han tveksamt.
”En bra film vill man ju se en gång till!” utbrast han sedan förtjust.

Nåja, vad ska man göra? Fick ju skratta i alla fall, aldrig fel.Nästa dag fick jag äntligen tag på person nummer ett som jag velat prata med hela tiden. Hennes reaktion var också som jag väntat mig, men lite mer vad som anses normalt till skillnad från den femte personen.
Liksom min bror blev hon arg och ville skada den jäveln fysiskt. Hon tyckte även att jag inte skulle ha följt med och badat.
Men det kändes aldrig som att det var på väg att hända nåt, kunde aldrig för mitt liv tro att han skulle stöta på mig, det var helt osannolikt och fanns inte som en risk.

En sjätte person fick också ta del av händelsen. Hennes reaktion när jag sagt att en vän till familjen stött på mig var:
”Va?!? Varför då?”
Kort paus.
”Oj! Det där lät ju inte så bra, jag menade inte SÅ... eh, förlåt... men... men... varför då??”

Denne obehaglige P-A är en av pappas äldste och bästa vänner, han har sett mig växa upp och har umgåtts med oss så länge jag kan minnas. Han kunde väl försökt sig på nån i sin egen generation eller åtminstone den stackaren han har sällskap med för tillfället istället för att stöta på sin väns dotter.
Tack vare honom kommer jag aldrig kunna känna mig trygg nästa gång jag är ensam hemmahemma.

Min deprimerade kompis sa följande när hon föreslog att jag skulle hemhem: ”det kanske är lika bra att du åker så inte din helg blir förstörd”

Livet är fullt av ironi.