Dumkänsla (igen)

(Skriven 17 aug 2002)

Återigen har jag lyckats med konststycket att göra bort mig sådär lite lagom, i det här fallet skonsamt. Händer väl lite för ofta kanske, men det blir ju desto roligare för omgivningen, och det kan jag väl bjuda på. (Som om jag har nåt val).

En vän till mig, som inte heller är smidigheten personifierad, fällde en gång kommentaren ”...men det var ju inte så farligt ändå. Alltid när jag gör bort mig tänker jag: jaja, vad jag än gör så blir jag aldrig värre än Silja i alla fall!” Det var ju... ja jag vet inte.
Hennes kille sa till henne häromdan: ”egentligen är du väldigt intelligent men du döljer det fruktansvärt bra” Ha, där fick hon.
Nåja.
Nu ska jag komma till saken.

Telefonen ringde häromdan, kikade på nummerpresentatören och såg att det var min bror. När jag vet vem det är som ringer så svarar jag sällan på ett vad som anses normalt sätt.
Den här gången blev det att jag glatt svarade ”[frrrrrrr]” (alltså fonetiskt för hur telefonen låter).
Tystnad.
-Hallå? hördes någon till slut försiktigt säga.
-Eh... du är inte min bror...
-Nä...
Jag hörde ganska direkt att det var en av de som han bor ihop med som jag visserligen har pratat med en del, men jag kan inte påstå att vi känner varann.
-Jag håller på och gå igenom min nummerpresentatör för att hitta ett nummer.
-Jaha...
-Ja, ehm... ja... jag ska väl inte störa mer då... så hejdå...
-Du störde inte... hej hej...

Hmm... ibland är de där nummerpresentatörerna inte så bra att ha. Jäkla teknik.