Temporär invalid

(Skriven 15 sep 2002)

Cyklade till stan efter jobbet i fredags för att träffa en kompis. Hade kanske 100 meter kvar av min cykeltur när jag åkte förbi en taxibil som stod parkerad.
När jag var bredvid den träffades jag av något hårt.
Jag kände en plötslig smärta, vinglade till, välte av cykeln och mötte asfalten med höften. Chauffören hade slängt upp dörren på mig.
Fick ur mig en massa svordomar medan jag reste mig upp och kände efter om det gjorde ont någonstans. Lokaliserade snabbt en bultande smärta i lillfingret.

Killen i bilen hoppade ut och började oja sig medan jag muttrande granskade mitt finger som sakta men säkert växte sig större och större framför mina ögon. Han blev förskräckt och började febrilt leta efter ett plåster trots att det inte blödde.
Jag sa att det inte behövdes något plåster, men det struntade han i och övergick till att leta i bakluckan. När han inte hittade något erbjöd han sig att gå till apoteket.
Sa en gång till att det inte behövdes.
Jag rörde prövande på fingret, alla leder verkade fungera. Han böjde också på fingret och sa att det antagligen inte var brutet. Plåstertankarna hade han fortfarande inte släppt och hittade till slut en servett som han virade runt fingret. Efter tio minuters ojande, ursäkter och plåsterletande gick jag därifrån.

När jag kom hem undersökte jag mitt stackars finger som hade svullnat upp ännu mer och antagit en fin blålila färg. Funderade på om det behövde göra väldigt ont när man bryter något, vad visste jag, jag hade aldrig brutit något, så jag ringde mamma.

”Ja det är Marita?”
”Hej, hur vet man om nåt är brutet?”

Mycket smidig fras att inleda ett samtal med måste jag säga. Min mor blev alldeles till sig och tyckte sedan att jag skulle åka och få det kollat.
”Men jag ska på bio om en timme...”
Jag vet vad som ska prioriteras.

Hon tyckte att jag gott kunde ringa till sjukvårdsupplysningen åtminstone, vilket jag också hade tänkt, och gjorde det. Sjukvårdsupplysningstanten trodde inte att det var brutet, så jag gick på bio.

En korridorskompis undrade sedan vad som hänt. När jag berättat klart frågade hon:
”Var han svensk eller?”
”Nä, det var en invandrare”
”Jaha, ok... ja, man har ju en del fördomar...”

Jaha???? För det vet ju gemene man att alla invandrare slänger upp bildörrar på förbipasserande? Frågade aldrig vart hon hade fått det ifrån, tyvärr.

Gick nog miste om en intressant utläggning där.